så länge det handlar om ren informationsförmedling. Det måste finnas en medvetenhet om känslans betydelse, både som underhållningsfaktor och väckarklocka för engagemang och medkänsla. Det är vad film är bra på – att ge en upplevelse av känslomässig närvaro.

Jag arbetar så gott som uteslutande med den dramatiska eller dramadokumentära formen. Som ämnen för mina filmer väljer jag sådant jag finner angeläget ur ett livs- eller samhälls-perspektiv. Att jag vill syssla med väsentligheter upplever jag både som en temperamentsfråga och en moralisk skyldighet.

Under flera år gjorde jag renodlade informationsfilmer och en och annan reklamrulle. Men det kändes i längden meningslöst. Det finns en övertro på att allt löser sig bara man gör en film.

Maximal verkningsgrad kräver ett sammanhang där filmen kompletteras av andra medier och initiativ. En film måste få vara en film och slippa belastas med pedagogik. Vem vill se en tråkig eller menlös film?

Janne Ahnberg